Hemskt verkligen
Idag på tunnelbanan när jag var på väg til jobbet. Tunnelbanorna som förresten var alldeles sena! Väntade i trettio minuter i slussen och därmed kom jag nästan trettio minuter försent. I vilket fall så var det inte det som var hemskt, utan snett mitt emot mig sitter en kvinna i tjugoåtta, trettioårs ålders och ser lite ledsen och chockad ut. Hon håller i en metrotidning hårt i handen och kan inte sluta stirra på den. Hon ringer tillslut någon som jag tror är hennes pojkvän och frågar om han läst metro idag. Förmodligen hade han inte gjort det för hon säger:
- Du vet Christine (och efternamn som jag inte minns) hon var med på flygplanet, hon och hennes femåriga son.
Hennes röst är inte lika stadig längre och tårarna börjar rinna. Hon upprepar det hon sagt och gör det nästan mer för att övertyga sig själv.
Jag tror inte att den här kvinnan och Christine var tajt tajta kompisar, men de var bekanta. Förstår ni vad hemskt? Det slog mig också helt plötsligt, fast jag redan visste det, att tvåhundratjugoåtta personer har dött bara sådär. Puff borta. Bara det är hemskt och förstår ni hur många familjer, vänner, släkt och bekanta det är! Jag får rysningar i kroppen.
- Du vet Christine (och efternamn som jag inte minns) hon var med på flygplanet, hon och hennes femåriga son.
Hennes röst är inte lika stadig längre och tårarna börjar rinna. Hon upprepar det hon sagt och gör det nästan mer för att övertyga sig själv.
Jag tror inte att den här kvinnan och Christine var tajt tajta kompisar, men de var bekanta. Förstår ni vad hemskt? Det slog mig också helt plötsligt, fast jag redan visste det, att tvåhundratjugoåtta personer har dött bara sådär. Puff borta. Bara det är hemskt och förstår ni hur många familjer, vänner, släkt och bekanta det är! Jag får rysningar i kroppen.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
